På franska utläses ”DS” som déesse, det vill säga gudinna. I Sverige kallades bilen ofta för paddan på grund av sin likhet med groddjuret. DS-modellen rönte stor uppmärksamhet när den presenterades på bilsalongen i Paris 1955 och fick en lång lista över väntande kunder – 12 000 kontrakt skrevs redan under salongen. DS var extremt modern för sin tid, både tekniskt och designmässigt.  Bilen fanns även i kombiversionerna Break och Familale. Familiale hade 3 stolsrader medan Break hade 2 stolsrader och 2 fällbara säten i bakluckan där passagerarna satt omlott tvärs färdriktningen.

Citroën DS modellerna har i många kretsar uppnått kultstatus och än idag kan en välhållen ”padda” väcka stor uppmärksamhet.

Fjädringen består av sfäriska gasklockor fyllda med kvävgas. Komprimering av denna gas medelst till hjulupphängningen anslutna hydraulcylindrar och länkstag ger själva fjädringsrörelsen. Bilens spårvidd är olika mellan fram och bakaxel med 15 cm större spårvidd fram. Detta innebär att bilen gör fyra spår i nysnö.

I bilens originalutrustning saknas domkraft  Vid hjulbyte använder man bilens hydraulsystem för att lyfta det punkterade hjulet. För att kunna ta loss bakhjulet måste man demontera bakskärmen (på sedanmodellerna), men detta är lätt gjort då skärmen endast sitter fast med en mutter i samma dimension som hjulmuttrarna. I nödfall går bilen att köra med endast ett bakhjul. Detta görs genom att ställa hydraulsystemet i högsta läget, varvid hjulupphängningen blir stel och bilen balanserar på båda framhjulen och det kvarvarande bakhjulet. Bakaxeln saknar nästan helt bromsverkan då bilen är olastad eftersom en bromsvåg känner av lastens tyngd och fördelar bromskraften. Vid högre lastvikt blev bromsverkan på bakhjulen större. Framhjulens bromskivor sitter monterade på drivaxlarna alldeles invid växellådan. Dessa bromsskivor är ovanligt stora, likaså bromsoken.